Etiketter

, , , , , , ,

ima-51856_1

Igår, på Internationella Kvinnodagen av alla dagar så började jag reflektera över hur ojämlikt det är hemma hos oss i vår familj. Och som för det mesta så var det barnen som var bästa spegeln som fick fjällen att falla från ögonen. Jag och sambon jobbar båda skift och vänder ut och in på oss för att få det att gå ihop. Det innebär att när den andra jobbar dag så är för det mesta den andra hemma och sköter markservicen. Eller så trodde jag i alla fall. Har misstänkt länge, att så inte riktigt varit fallet, men har ändå fått dåligt samvete när vi som familje-enhet har fått klagomål. Inte längre. Men jag kan ju självklart inte låta mina barn lida för att en del av enheten lider av ansvarslöshet och brist på initiativ och empati!

Ojämlikheten ligger på så många plan att jag egentligen bara vill gråta. Det är allt från att min partner spenderar sina pengar betydligt mer frikostigt och impulsivt än vad jag någonsin kommer att göra (hoppas jag) till att inte ta något ansvar för hus och hem. Fast jag inser ju själv att det inte finns så mycket jag kan göra. Åtminstone inte åt honom. Han är 45 år gammal och det går inte att förändra honom, framför allt om han helt uppenbart inte vill förändras…. Det jag vill fokusera på är att fånga upp min äldsta innan det är för sent och försöka lära hen hur ett sunt förhållande egentligen bör fungera och att oavsett kön hur viktigt det är med empati och att ta ansvar. Detta kan jag bäst göra genom att föregå med gott exempel framför allt hoppas jag och att spegla gentemot dem genom eget bra beteende! De flesta, men barn framför allt gör ju som vi gör inte som vi säger!

Och Skade känns mig närmare än någonsn! Hon ville så mycket och drömde om kärleken. Men när det ändå blev fel så vägrade hon att kompromissa utan gick sin (egen) väg. Skulle behöva lite av det idag!

Advertisements